Nu skriver jag bara.
Sitter i biblioteket med en bunt med kurslitteratur i knät men det enda jag kan göra är att stirra ut genom de gigantiska fönstrena och tänka ungefär "öhhhhhh" eller bara "....". Vi har precis haft föreläsning och på slutet lite diskussion kring några projekt vid västra hamnen som vi studerade förra veckan. Jag kände att jag var tvungen att ställa upp för min grupp och uttala mig om hållbarhetsaspekten med gröna tak fastän jag innerst inne känner att jag med mitt osammanhängande långsamma prat bara slösar folks dyrbara tid, alla är ju där för att vi ska lösa hållbarhetsproblematiken i staden och jag hjälper inte. Ibland känns det som om jag inte tänker, som min hjärna inte har förmågan, som om det inte får plats någon kunskap däruppe. Eller så har jag kanske bara för många andra tankar igång samtidigt som blockar de nya kunskapsflödena. Jag vill lära mig och jag vill ha kunskap, jag är kunskapstörstig, men det tar liksom stopp.
Jag vet inte vart jag vill komma och jag orkar inte riktigt skriva mer. Kanske bara ska åka iväg på ett prestigelöst friskispass, fritt från tankar, fritt från duktighetspoäng, fritt från ångest över att hållbar utveckling ibland kan kännas som en ouppnålig dröm... där kan vi vara vår svettiga lilla grupp och skita i omvärlden för en stund.
