Martina

Under flera år har jag gått runt och haft svårt för att föreställa mig att bli äldre än 25. På något sätt har jag fått för mig att något skulle hända som skulle göra att jag missade livet efter 25. Nu har jag varit 26 år i flera timmar och än har inget stoppat mig från att leva. Tvärt om, jag känner mig extremt levande och lycklig. Vi är i ett fantastiskt land med vacker natur och fina människor och får hjälp av alla på vår väg att utföra den här studien. Även fast denna studie inte kommer leda så långt så får vi testa på hur det är att gå lite djupare på ett spår. Det är extremt intressant att höra hur dessa människor ser på livet och vardagen. Jag tror både jag och Ida känner likadant när jag säger att detta är så himla intressant och kul att få uppleva. Vi känner oss verkligen lyckligt lottade.

Denna vecka har vi gjort upp en plan tillsammans med Patrick och Robert om hur vi ska gå tillväga för att utföra studien. I måndags tog Patrick oss med ut på en färd. Vi skulle besöka byn där Robert tyckte vi kunde börja vår studie. Vi började med att åka till Schema, en lite mycket mindre stad ungefär 30 min från Mbarara. Där hittade vi regionalkontoret för de lokala mjölkbondekooperativen. De kom in folk på cykel och med bil och tömde sina 50 liters dunkar med mjölk i. Vi träffade lite folk som satt i styrelsen på ACE (area cooperative enterprise) och pratade lite om vår studie. Vi väntade en stund på ordföranden men han dök inte upp så Patrick beslutade att vi skulle åka direkt ut till byn. Det hade regnat under natten så den smala lervägen var väl i sådär skick, det tog därför en stund att ta sig ut dit. Men guuuud va fint landskap, gröna kullar, massa kor, bananplantage, kaffeodlingar och små byar. Många nyfikna blickar riktade mot vår bil när vi körde förbi. ”Vad skulle dessa mzungos göra där måntro?”. När vi äntligen kom fram så fick vi hälsa på någon snubbe som satt på ett vaktat kontor, vi förstod aldrig vem han var riktigt. Sen träffade vi folket på det lokala SACCO (den organisationen som ordnar med lån till brukarna inom kooperativen). Det var trevliga människor som lovade oss att de skulle göra allt i sin makt för att identifiera möjliga informanter till oss. Hurra! Sen lite små random åkte vi till en bonde som bara bodde några hundra meter ifrån SACCO kontoret. Det var en riktigt flitig liten bananodlare/mjölkbonde som även producerade vin. Bonden kunde ingen engelska med Patrick översatte åt oss. Det skulle gå hur bra som helst att intervjua denne, så vår första informant var färdig, härligt. Bananvinet som vi fick smaka var faktiskt riktigt gott. 

Riktigt nöjda åkte vi tillbaka till Schema och hälsade på ordföranden, som vid den tiden hade kommit in till kontoret. Vi kollade även att vår intervjuguide lät bra i öronen på managern på ACE.

Igår hade vi vårt första möte med våran tolk, Rogers. Det är en universitetsstudent som haft praktik på UCA och därför har ganska bra inblick i organisationen och i området runt Mbarara. Till en början verkade han ganska blyg men när vi nu har umgåtts med honom en del så har han slappnat av riktigt och vågar skämta och skoja med oss. Han är riktigt proffsig och artig så jag tror detta kommer gå jättebra för alla framtida intervjuer. Igår eftermiddag tog han med oss på en promenad runt där vi bor och ner mot floden. Där badade lite nakna barn och män. ”Mzungo mzungo” ropade männen... Hur är det med dig, vill du vara min kompis, etc. Riktigt fint var det i området alltså. Vi fick även följa med Rogers hem till honom till hans 12 kvadrats bostad som han delar med sin unga fru och lilla bebis som bara är 2 månader gammal. Så himla fint att han bjöd hem oss till dem. Sedan gick vi till parken, där folk bara mest sitter och slappar och hänger. Fick en del skolungar springandes efter oss som ropade och fnissade.

Alltså idag har varit bästa dagen. Vi har gjort två intervjuer, blivit bjudna på matoke-och bönlunch, druckit bananvin, sett ugandiska tranor, kaffeodlingar, bananer och kört motorcross mellan Schema och byn. Det var iofs lite obehagligt faktiskt, det är ju inte så himla raka vägar och komma fram på en motorcykel utan hjälm och slirig lera kändes lite som att dansa med döden. Fast oskönast idag var nog ändå att klämma in sig 5 pers i baksätet i bilen mellan Mbarara och Schema, speciellt för min ischiashöft som krånglat i nästan 2 veckor nu.

Nä nu har vi en två timmars intervju inspelad som ska skrivas ner i dokument innan vi lägger oss... Undrar hur långt vi hinner innan vi somnar... Med all rätt är vi supertrötta just nu.

Tack för fina födelsedagshälsningar och ta hand om er!       

Kom ihåg att kolla in Idas blogg också! Idaiuganda.blogg.se